~~ Att få gråta ~~

Tog en härlig promenad när jag vaknade. Vädret var varmt, himlen var blå. Stoppade in musiken i öronen och traskade bortåt och jag fick förbi ”vår”  stig. Min och morfars. Stannade till lite grann och började känna. Känna sådant som fått hamna i skymundan en tid. Sorgen och längtan har fått skjutas undan men helt plötsligt kom den tillbaka med full kraft. Jag fortsatte att gå och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag bröt ihop på vägen. Jag gick i min ensamhet med tårarna rinnande nerför kinderna. Det gjorde ont, men det var befriande, renande.

Samtidigt som det dåliga samvetet ständigt dyker upp för att jag inte hälsar på på minneslunden. Men när jag är där är jag helt tom, jag känner ingenting. Min morfar ligger inte där, han finns i all  härlig grönska i vår stig. Just nu väntar vi på att liljekonvaljen ska slå ut.

Om en vecka är det tre år sedan han försvann. Och jag skäms oerhört för att minnena börjat blekna. Snart kommer jag bara ihåg honom från korten som vi har. Det blir svårare att frammana en verklig bild.
Det allra bästa är att morfar finns med mig under mitt Body balance pass. När det är dags för relax/meditation är jag hos morfar. Då är jag liten, sitter i hans knä och får en varm klapp på kinden.

Låt mig aldrig glömma bort honom.

image

En Vilja Av Stål

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s